Covid-19

 

 

Ingarö Vår och Sommar 2020

I slutet på februari 2020, precis innan Corona-viruset slog till med full styrka här i Sverige, skulle min man och jag åka på semester till Thailand. Kontroll på internet visade att man inte hade särskilt många fall i området vi skulle vara på. Ändå var jag förstås lite rädd och orolig över att bli smittad där. Efter noggrant övervägande och diskuterande bestämde vi att chansa och åka. Väl framme hade vi det förstås underbart. Vi badade, solade läste böcker, åt väldigt gott och hade ingen tanke på Corona.

Efter hemkomsten i mitten på mars flyttade vi till landetstället som ligger på Ingarö på grund av oron att bli smittade av Corona. Min man är 72 år gammal och har därmed, på grund av sin ålder, högre risk att bli allvarligt sjuk. Jag själv är 65 år och med lite olika krämpor och som pensionär fanns inget som absolut höll mig kvar i stan.  Det var bäst att lyda direktiven och isolera sig och detta var ju mycket enklare i skärgården. Vi var alldeles ensamma där. I början åkte vi till affären för att handla, men sedan höll vi oss inne. Hela situationen kändes bisarr - man fattar ingenting. Trots vår isolering var jag ändå orolig när jag vaknade på morgnarna. Jag var rädd för att bli smittad av Corona virus, och hamna i respirator. Samtidigt kändes allt lite meningslöst - tiden rann i väg och dagarna gick utan att vi gjorde något vettigt och meningsfullt. 
- Hur länge skall detta pågå frågade jag mig själv? Detta är jobbigt, jag vet, men jag tröstade mig med att man kan hoppas att det snart går över. Hoppet är ju det sista som lämnar oss. Det som var jobbigast var längtan efter mina barn och barnbarn. Vi pratade med dem nästan varje dag via face-time, men det är inte samma sak som att träffas ”face to face”.  Man kan inte pussas och kramas. Det som är beundransvärt och fantastiskt är att barn accepterar så mycket, om man tar sig tid att förklara för dem. Så de förstod de inte fick krama oss och måste hålla avstånd. 

I April skulle vi fira Pesach, men den här gången fick det bli utan resten av familjen. Min dotter var i New York och sönerna med familjen skulle fira hemma hos sig. Vi bestämde att vi skulle fira via Zoom, men jag tyckte att det kändes konstigt. Det är inte samma sak att ha sina nära och kära rund bordet som att ha dem på en datorskärm. Och när alla ville prata blev det så rörigt. Nåja, man fick väl acceptera det lilla man kunde få.  

Mellan maj och juli bodde en av sönerna med sin familj hos oss efter en tvåveckors självpåtagen isolering. Vårt yngsta barnbarn var med och vi fick fira hennes två-årsdag tillsammans. Mormor och morfar kom på besök från västkusten och lite glapp blev det väl i smittskyddsansträngningarna, men vi hade tur och ingen blev sjuk. Det var underbart att få rå om den lilla, leka med henne och plocka smultron från vår odling. Vi åkte på utflykt b.la. annat till Siggesta Gård, en bondgård där barn kunde klappa smådjur och bland titta på hästar och lama-djur.

Tiden gick och jag kan faktiskt inte svara på om den gick fort eller långsamt. Dagarna förflöt lugnt och stilla men plötsligt var tiden borta. Vi pratade mycket i telefon med våra vänner och bekanta. Så småningom började vi att umgås försiktigt med enstaka vänner utomhus. Antingen kom ett par till oss till landet, eller så åkte vi till dem. Vi provade också att åka och fika på kondis med långt avstånd mellan borden. Vi var kanske två eller tre par, inte mer. Alla aktiviteter (fika, lunch eller middag) ägde rum utomhus. Några enstaka gånger åkte vi till något museum för att se en utställning. Museerna gjorde verkligen vad de kunde för att hjälpa besökarna att hålla avstånd till varandra. Det vanligaste samtalsämnet var Corona och dess följder och det var ändå lite skönt att kunna beklaga sig till varandra och att känna att vi alla satt i samma båt. För att överleva ensamheten och isoleringen  behöver man träffa sina vänner och sin familj, man klarar det inte ensam.

Nu är det höst och jag sitter fortfarande med min man på landet och undrar hur länge det här skall pågå? Efter skärpta regler från Folkhälsomyndigheten träffar vi inte så många människor och har inga bjudningar, som vi hade före Corona. Hela tiden längtar jag efter mina barn och barnbarn. Det är fortfarande lika förfärligt att inte kunna pussa och krama dem. Kommer de till landet, så stannar de i ett annat hus. Pussar kan endast genomföras genom fönsterrutan eller på avstånd som slängpussar.

Jag tycker att livet är tråkigt och trots detta så går dagarna väldigt fort. Hur länge skall vi behöva leva isolerade utan att kunna träffa våra närmaste och våra vänner. Man lever bara för stunden och låter tiden fly.

Så vad gör man när man är ensam eller har tråkigt. Jag försöker läsa böcker, men ibland har jag svårt att koncentrera mig. Jag längtar tillbaka till Thailand och skulle önska att vi kunde åka utomlands, byta miljö, men icke, det får vi inte just nu. 

Tidigare hade jag skrivarkurs via Zoom och då var jag åtminstone sysselsatt en kväll i veckan. Att gå på stan och shoppa lockar inte längre. Folk håller inte avstånd och det känns osäkert. Inte har man någonstans att visa upp sina senaste fynd heller. Jag kommer ihåg att min svärmor brukade säga så när hon blev gammal. Då förklarade jag för henne att hon kunde klä upp sig för sig själv och sin självkänsla. Nu inser jag vilken kliché det var. Så allt vi gör är att handla mat, men hur mycket kan man äta?.

När man inte har något att göra så grubblar man istället. Mina demoner kommer ofta och besöker mig. Har läst mycket i media om Corona virus och hur det är att ligga sövd i respirator på intensivvårdsavdelning. Man bli rädd för att hamna där och inte vakna från narkosen. Covid-19 är en lömsk sjukdom. Jag förstår inte att folk inte följer instruktionerna från folkhälsomyndigheten gällande att hålla avstånd, inte bilda folksamlingar och begränsa sina sociala kontakter. Tror de att de inte kan smitta andra eller sprida sjukdomen? I dessa tider måste man tänka på andra och hjälpa till att få bort smittan från allmänheten. Jag har nu i snart sex månader hållit mig isolerad på landet och begränsat mitt umgänge med andra, det är min skyldighet och plikt mot mina medmänniskor. Ingen av oss vill bli smittad och kanske hamna på intensiven. För att skingra tankarna, planterar jag i trädgården. Att byta miljö skulle hjälpa så mycket. 

Rosh Hashana firade vi på landet via Zoom. Meningen var att hitta ett sätt att kunna fira med våra barn och barnbarn. Det ena barnbarnet blev lite snuvigt så där slutade den samvaron.  Den andra familjen med två barnbarn firade med oss efter att vederbörligen ha testat sig, men ändå med extra avstånd mellan tallrikarna. Vilken glädje att få hålla om de små och pussa de. De är bara 5 och 3 år. Det går inte att beskriva med ord hur jag känner mig när jag träffar eller pratar i telefon med mina barnbarn. När jag är med dem så känner jag ”Wow vad livet är fantastiskt, vad jag har det bra.

Jag är förstås väldigt glad att vare sig jag själv eller mina närmaste har drabbats allvarligt av Covid19. Vår dotter hade en ”lindrig släng” av Corona och nu får vi njuta av detta eftersom hon har antikroppar så att vi få kramar därifrån lite mera varaktigt över tiden. Jag tänker annars på de, som är väldigt sjuka och kanske till och med ligger på intensiven. Jag tänker på deras anhöriga, som inte kan hälsa på på sjukhuset. Det som händer omkring oss just nu är ofattbart och det händer i hela världen. Så många som har drabbats på ett eller annat sätt. I sådana här situationer som råder i världen nu, kanske man inte bör fundera så mycket på om man är lycklig eller ej, om man har tråkigt eller ej. För vad spelar det egentligen för roll just nu? Jag är tacksam att jag lever och är frisk, för det är ju ändå det som räknas. Jag är tacksam för livet och allt vad det innebär, min familj, mina underbara barn och barnbarn, alla mina vänner och för det jag har gjort med mitt liv. Man får vara glad och tacksam åt de små positiva saker som händer i vardagen, vare sig det är ett minne från gamla tider, eller ett face-time samtal med någon man inte kan träffa fysiskt. Livet är och har till större delen varit bra för mig och jag kan vara nöjd med vad jag har åstadkommit. Och om det är något jag lärt mig på vägen, så är det att livet förändras hela tiden. Det tar omvägar och genvägar och tycks aldrig bara gå rakt fram. Det är krokigt och knöligt och går inte att förutspå. Och visst har jag känt lycka? Om inte annat måste väl denna text vara bevis på det. 

Funderingar

                                                                            22 oktober 2020 

En regnig dag i mars sitter jag på ett Café i Värmdö Centrum och funderar över hur mitt liv har blivit. Regnet har upphört och man kan ana lite sol i horisonten. Tänk att solen kan göra sådan stor skillnad. Jag känner mig på en gång glad, nöjd och skulle någon fråga mig om jag var lycklig, så skulle jag nog tveklöst svara ja.

Så, vad har jag egentligen levt för ett liv? Fanns det någon period då jag mådde jättebra och var nöjd? Eller tvärt om. Svaret är nog både Ja och Nej. Jag har svårt att komma på tillfällen i livet som var mina favoriter. Konstigt med tanke på hur lätt jag har att återkoppla minnen från då livet var som värst. Jag bär ständigt med mig minnen från tiden då jag hade bröstcancer och tjocktarmscancer. Jag kan säga att jag lever med mig min cancer och ångesten att få återfall hela livet. Kanske är det fler som gör det. Detta var ju inte bara jobbigt for mig utan säkerligen väldigt jobbigt och påfrestande för hela min familj. Jag är inte den samma person som jag var före cancern, och det är en skrämmande tanke. Då var jag glad och sprallig, nu är jag mer lågmäld och allvarsam. Glädjen över livet finns där men jag vågar inte leva det fullt ut. Jag blir hela tiden påmind om tiden med cancer och varje gång jag får någon krämpa så tror jag att det är en metastas. Jag kan inte förklara hur stor är min rädsla att dö i förtid är. Att inte få se mina barnbarn växa upp och bli stora, att inte se när min dotter bildar familj. Jag försöker ignorera dessa tankar så gott det går och leva livet fullt ut, men jag gillar inte att göra planer. Detta är förstås en sorts fatalism, där jag är rädd att bara genom att skapa en plan påverkar jag min möjlighet att se den realiseras. 

Varför tänker jag såhär? Varför kan jag inte vara lyckligt utan den här ångesten som tyst kryper innanför mitt skinn. Innerst inne vet jag att jag har ingenting att vara rädd för, eller i varje fall inget som inte kan åtgärdas eller rådas bot på. Ändå tar dessa tankar ofta över mig och mitt liv. Och här sitter jag nu och funderar över nar jag senast var lycklig. Jag blir skrämd av tanken – ”har jag aldrig bara varit nöjd och lycklig” ? Det kan inte stämma. Kan det verkligen vara så att jag levt i 65 år utan att känna lyckan någon gång? 

När jag gifte mig var jag lycklig och kär och livet lekte. Jag var förväntansfull på livet och såg på framtiden med öppna ögon. Världen log framför mina fötter. Efter ett par år föddes mina barn och då var jag väldigt tacksam och lycklig, ja till och med euforisk. Att föda ett barn är något fantastisk som inte går att jämföra med mycket annat. Samtidigt finns det något skrämmande och ångest-skapande med att skaffa barn. Så mycket ansvar och krav över det lilla livet. Barn är något speciellt. De gör oss glada och lyckliga med sin villkorslösa kärlek. Deras kärlek är kravlös och gränslös och när jag nu reflekterar över livet inser jag att denna erfarenhet upprepar sig. Idag har jag tre barnbarn, som ger mig så mycket glädje och kärlek. Det går inte att beskriva med ord hur jag känner mig när jag träffar dem eller pratar med dem. När jag är med dem så känner jag ”Wow, vad livet är fantastiskt, vad jag har det bra”.

Förr brukade jag hämta två av barnbarnen på dagis. När jag kom upp till rummet där de lekte, och barnen fick syn på mig brukade de springa och hoppa upp i min famn skrikandes, farmor, farmor. De var så glada och uppspelta av att äntligen få träffa mig. Jag fick ofta nypa mig i armen för att förstå att detta var verklighet och inget som jag inbillade mig. Man har ju hunnit vänja av sig av den där villkorslösa kärleken och lyckan små barn ofta visar. 

Jag skriver ”förr” då livet, som för så manga andra, snabbt förändrades i och med Corona. Nu kan jag inte säga annat än att vardagen är svår och besvärlig. För det förta så får jag inte hämta på dagis längre. Man kan inte träffas på samma sätt som förut varken med familj eller vänner. Jag har nu i 6 månader hållit mig isolerad på landet och markant begränsat mitt umgänge med andra, det är min skyldighet mot andra medmänniskor. Men det går inte att förneka att dagarna blir långa och tråkiga. Tiden att fundera over vad for liv man levt blir plötsligt oändlig.

Jag skall vara väldigt glad att vare sig jag själv eller någon i min vänskapskrets är drabbad av Covid19. Jag tänker på de som är väldigt sjuka och ligger på intensiven. Jag tänker på deras anhöriga, som inte kan hälsa på på sjukhuset. Det som händer omkring oss just nu är ofattbart. Så många som har drabbats på ett eller annat sätt. I sådana här situationer som råder i världen nu, kanske man inte bör fundera så mycket på om man är lycklig eller ej. För vad spelar det egentligen för roll just nu? Jag är tacksam att jag lever och är frisk, för det är ju ändå det som räknas.Jag är tacksam för livet och allt vad det innebär, min familj, mina underbara barn och barnbarn, alla mina vänner och för det jag har gjort med mitt liv. Man får vara glad och tacksam åt de små positiva saker som händer i vardagen, vare sig det är ett minne från gamla tider, eller ett face-time samtal med någon man inte kan träffa fysiskt.

Livet är och har till större delen varit bra för mig och jag kan vara nöjd med vad jag har åstadkommit. Och om det är något jag lärt mig på vägen, så ar det att livet förändras hela tiden. Det tar omvägar och genvägar och tycks aldrig bara gå rakt fram. Det är krokigt och knöligt och går inte att förutspå. Och visst har jag känt lycka? Om inte annat måste väl denna text vara bevis på det. Men kanske går det inte att känna en känsla isolerad från alla andra känslor. Kanske är cancern alltid med mig och olyckan lever vid sidan av lyckan. Men med all tid jag fått att tänka på sistone, kan jag bara konstatera att nu när jag har uppnått en mogen ålder, så trivs jag ändå med livet. Och det kanske ändå räcker?

 

 

 

Corona Virus

Hej, igen såhär har tiden runnit ut och jag har inte hört av mig. Jag måste verkligen att bättra mig. Jag har en gång i veckan skrivarkurs via nätet och den tar mycket av mitt energi. Det är verkligen ingen ursäkt, jag vill bara förklara mig.Hur går det för er i dessa Corona tider? Jag börjar tröttna på att sitta på landet och inte kunna träffa mina barn, barnbarn och mina vänner. Vi åker ibland för att handla mat, men det är allt vi gör. Vad gör ni för att fördriva tiden. När man inte har något att göra så grubblar man istället. Demonerna kommer ofta och besöker mig. Har läst mycket i media om Corona virus och hur det är att ligga sövd i respirator på intensivvårdsavdelning. Man bli rädd för att man skall hamna där och inte vakna från narkosen. Covid-19 är en lömsk sjukdom. jag förstår inte att folk följer inte instruktioner från folkhälsomyndigheten gällande att hålla avstånd, inte bilda folksamlingar och inte begränsa sina sociala kontakter. Tror de att de inte kan smitta andra eller sprida sjukdomen? I dessa tider måste man tänka på andra och hjälpa till att få bort smittan från allmänheten. Jag har nu i snart tre månader hållit mig isolerad på landet och begränsat mitt umgänge med andra, det är min skyldighet mot andra medmänniskor.

Tänker ni mycket på detta, eller är har ni nog med cancer, biverkningar från cellgiftsbehandlingen att ta hand om? Ingen av oss där ute vill bli smittad och kanske hamna på Intensiven. För att skingra tankarna, planterar jag i trädgården.

IMG_3751.jpeg
“jordgubbar”
“Commodo cursus magna, vel scelerisque nisl consectetur et. Donec id elit non mi porta gravida at eget metus.”
— Jonathan L.

I Tider för Coronavirus.

Hej, undrar hur ni har det i Coronavirus tider. Inte nog att ni har cancer, så måste ni också tänka på att inte bli smittade av Covid 19. jag förstår att det är jobbigt att hålla reda på sin cancerbehandling och coronavirus. Hur går ni för att klara av vardagen? Är ni också ensamma hemma och träffar inga andra?

Jag sitter med min man på landet sedan drygt en månad och undrar hur länge skall detta pågå? Vi träffar inte någon och åker bara ibland för att handla snabbt på LIDL i Gustavsberg. Jag längtar efter mina barn och barnbarn. Det är förfärligt att inte kunna pussa de och krama. Kommer de till landet, så stannar de i ett annat hus. När vi kramas och pussas så blir det via fönster ruta eller ute på avstånd. Jag tycker att livet är tråkigt och trots detta så går dagarna väldigt fort. Hur länge skall vi behöva leva isolerade utan att kunna träffa sina närmaste och sina vänner. Hur sysselsätter ni är? Hur får ni tiden att gå. Häromdagen så sade min man att vi bara lever för stunden och låter tiden flyga förbi. jag håller med honom.

Jag försöker läsa böcker, men ibland har jag svårt att koncentrera mig. Jag längtar tillbaka till Thailand och skulle önska att vi kunde åka utomlands, byta miljö., men icke det får vi inte. Undrar när vi får åka någonstanns överhuvudtaget. Att byta miljö skulle hjälpa så mycket.


 
c6e4a826-e119-4df5-a64d-09618d37d1a1.jpg
 

Tomma löften

Sist jag skrev här var det innan vi skulle flyga till Thailand, precis innan Corona Virus hade slagit till i Sverige. Thailand hade inte heller många fall. Ändå var jag lite rädd och orolig över att bli smittad där. Vi åkte i alla fall och jag vet att jag lovade er dagliga uppdaterings därifrån. Det blev ingeting av det och jag ber så mycket om ursäkt för det. Jag var lat och tiden flög ivägg väldigt snabbt. Vi badade, solade och åt väldigt gott.

Efter att vi kom hem flyttade vi på grund av Corona viruset till landet. Min man som är 72 år gammal är i riskzonen så det blev best att lyda direktiven och isolera sig. Vi är alldeles ensamma här, I börja åkte vi till affären för att handla, men nu håller vi oss inne. Vi tar promenader och jag försöker att sitta ibland i solen. Hela situationen känns bisarr man fattar ingenting. När jag vaknar på morgnarna så är jag orolig för att jag vet inte hur dagen kommer att utveckla sig. Jag är rädd för att bli smittad av Corona virus och för att tiden rinner i väg utan att vi gör ngt vettigt. Hur länge skall detta pågå. ? Isolering menar jag. Jag hoppas att ni som har cancer eller behandlas för cancer håller er isolerade och träffar inga människor. Detta är jobbigt, jag vet, men man kn hoppas att det går över snart. Det som är jobbigast är att jag längtar efter mina barn och barnbarn. Vi pratar varje dag via face time, men det är inte samma sak som att träffas face to face.

 
 


Mina tankar

Sista veckan i Thailand är nästa slut, och jag undrar vart tog tiden vägen? Hur kan man lära sig att stanna upp och hålla tiden stil? 

Tiden har varit så lugn och stilla och jag trodde att den skulle inte gå fort. Vi brukade ligga i våra solstolar och läsa böcker bada och äta god mat. Bättre kunde man inte ha, men trots detta så känner jag viss oro över tiden, som flyger i vägg i rasande fart , framtiden och skeenden. Varför är jag ständigt på min vakt och kan inte bli glad fullt ut? Den frågan ställer jag till mig själv väldigt ofta, särskilt här i Thailand. Varför kan jag inte vara lycklig fullt ut? Är det så att när jag är ledig och har tid att fundera så funderar jag på massa saker och är i ständigt beredskap på att ngt dåligt skall hända. Varför tänker jag så? Varför kan man inte vara lyckligt utan den här ångesten som sakta kryper innanför mitt skin. Innerst inne vet jag att jag har ingenting att vara rädd för i alla fall inget som inte kan åtgärdas eller rådas bot på. Vetskapen om att jag inte kan påverka mitt öde och det som är förutbestämt borde räcka till att jag kan känna mig lugn. Eller kan man påverka sitt öde och då menar jag påverka i positiv riktning? Kan man eller inte gardera sig för att alla de dåliga saker som kanske kommer att hända i framtiden ? Det är inte så att jag är otacksam , tvärtom jag är tacksam för livet och allt det innebär, min familj , mina underbara barn och barnbarn och alla mina vänner och för det jag har åstadkommit med mitt liv. Jag är ju en fighter enligt många, så jag fortsätter att kämpa på. Jag älskar livet och livet älskar mig . 

 
IMG_3600.JPG
 

"Det sitter en fågel på min axel"

Livet känns jobbigt just nu, det är som en berg och dal banan, ibland är jag glad och tacksam över det jag har och det jag har åstadkommit och ibland har jag en jobbigt oro känslan i magen. Är det för att jag har fortfarande ingen struktor på mina drar/veckor eller är det ngt anat som jag inte kan komma på. Tittade på Cancergalan på tv och blev mäkta imponerad av de människor som berättade sin historia och att de hade sådan kämparglöd i sig, sådan tilltro till livet. Undrade varifrån de får sin styrka för att kämpa på, har vi det i oss när det krisar till sig? Beundransvärt, särskilt eftersom det var oftast yngre människor med familj och små barn. Samma sak upptäcker jag när jag läser på Facebook i grupps Cancer tjejer om människor som har cancer och kämpar på. Jag har också en app som heter WArOnCancer och där människor med olika cancer postar sina inlägg och där jag märker att de har också enorm styrka och kämparglöd. Kan det vara så att medan man är i behandlingarna så har man inget val, man kämpar på, men sedan när allt är över så blir det så tomt och man får ångest över det som komma skall. Ni undrar säkert varför jag ä med i dessa grupper? För att när jag läser dessa inlägg om cancer så blir jag så ödmjuk och glömmer mina ena problem. Jag tänker att jag har det bra och skall egentligen vara nöjd med tillvaron och livet. Det är så att jag måste ständigt påminna mig att jag egentligen behöver inte ha ångest ellr vara orolig, jag skall leva livet och ta dagen som den kommer. Det kanske är så att man har sina bra och dåliga dagar och att det är omöjligt att glömma vad man hade varit med om, även om det var länge sedan, för min del snart 9 år sedan. Kanske är det också så att man måste acceptera att man är den man är med oro och ångest och inte döma och bedöma sig själv hela tiden. Som ni läser så försöker jag förstå avför vi reagerar som vi gör på trauma och svårigheter i livet. Får vi det med uppfostran, våra föräldrar eller genom våra gener?

Nå jag idag skall jag vara glad att dagen blir längre och längre, solen skiner och jag kn göra vad jag vill.

ynyang.png

På återseende !!!!!


Det Nya Året 2020

Det nya året började med ordentlig förkylning 31/12 och vi stannade hemma istället för att gå till våra vänner oh fira. Det kändes lite tråkigt, men inte alltför tråkigt. Min man och jag tittade på TV och gick och lade oss vid 01:30. Det blev inte ngn festligt middag heller. Första gången på länge och kanske första gången i mitt liv som vi inte gjorde ngt på nyårs afton. Jag tror att nyårs afton är överdramatiserad. När man är mitt i livet så kan jag tänka mig att det är viktig att fira allt som firas kan. Jag försöker göra det. Jag hoppas verkligen att det nya året skall bringa massa positiva, roliga och spännande saker. En trevlig sak som väntar i sommar är bröllop av min son som blir 34 år. Ser fram emot denna events med spänning och glädje. En till sak som kommer att hända i sommar är att min dotter kommer antagligen hem från NY och stannar för gott i Stockholm. Jag skriver antagligen eftersom hon har ännu inte bestämt sig vad hon skall göra. Hon bor i NY sedan 1,5 år, arbetar på en reklam byrå och trivs bra där. Bolaget där hon arbetar vill att hon stannar. Vi får väl ser hur det blir, beslutet ligger hos henne. Jag är lyckligt lottad som har tre vuxna barn som det går bra för och för att inte glömma tre underbara barnbarn och min man. Ändå så är jag inte riktigt nöjd/glad, tänker ofta på döden som står i hörnet och lurar och skrämmer mig. Hur skall man hantera detta? Varför kan jag inte släppa greppet om mina negativa tankar och leva livet fullt ut. Är det för jag har varit nära döden en gång när jag fick min cancer?jag läsa olika inlägg på Facebook, Instagram WarOnCancer etc och inser att jag inte är ensam med mina tankar, vetskapen om detta gör livet lite lättare. Svårast är det när jag skall somna, då kommer alla negativa tankar och jag kan inte ta bort de. Jag ligger i sängen och kämpar med mina tankar och sömnen som vill ej komma.

Nå ja, jag hoppas på ett bra och frisk år och önskar er alla där ute det samma. Hälsa är viktigast av allt. Snart bär det av till varmare länder, där jag skall försöka koppla av, skriva i bloggen och läsa böcker.

Hjärta.jpg















GOTT SLUT, GOTT NYTT ÅR

Hej vet inte varför det blir så långt mellan inläggen från mig. Borde avge ett nyårslöfte på att jag skall skriva mer regelbundet.

Jag tänker hela tiden på hur jag skall ordna så att så många som möjligt ska läsa min blogg och kommentera inläggen, men kommer inte riktigt fram till något resultat. Mina vänner säger att jag skall skriva så ofta som möjligt så detta får bli min uppgift 2020. Jag har anmält mig till skrivkurs och hoppas någon gång kunna skriva en bok om mig själv. Jag hoppas då att det lossnar för mig så att jag kan blogga mer och bättre.

Om jag skall summera året som har gått så har det varit både upp- och nergångar för mig. Egentligen skall jag inte klaga. Jag har haft det ganska bra med jobb, resor till varmare länder, mina barnbarn och min familj. Det ända negativa var min mors bortgång, men eftersom hon inte trivdes den sista tiden i livet så var det som skedde ändå bra för henne, så att hon slapp lida mer. Tiden sedan jag slutade arbeta har varit turbulent (jag beskrev detta i mitt tidigare inlägg). Det positiva är att jag får göra vad jag vill på dagarna, får resa och det viktigaste är att jag är frisk. Det som känns jobbigt just nu är mörkret där ute. Dagen hinner inte börja förrän den är slut och ju äldre jag blir desto jobbigare upplever jag det. Hur som helst så går det äntligen mot ljusare tider och det är jag väldigt glad för.

För att återkomma till mitt tidigare inlägg om saknad av sysselsättning, så kan jag säga att jag har några saker på gång och hoppas att det blir av. Ser fram emot det nya året 2020 och hoppas på det bästa. Önskar er Gott slut och Gott Nytt År, Må ni bli friska och ha ork att göra trevliga saker och inte bara arbeta. Kram till er alla !!!!!!!!

new-years-eve-1905144__340.jpg

DET FINNS HOPP

Igår kväll kunde jag ej somna och låg och funderade på vad jag skall skriva idag. Dessvärre borde jag gå upp och skriva upp det som kom till mig då. Just nu kommer jag inte ihåg så mycket, men hoppas att varefter jag skriver så kommer jag på vad det var. jag kanske upprepar mig här på bloggen, men detta ämne att sluta jobba och vara pensionär ligger mig varmt om hjärtat. Som ni läste kanske tidigare här så har jag de senaste månaderna känt mig inte nöjd med min situation dvs. att jag inte har ngt meningsfullt att göra och att jag har känslan av att inte behövas längre. Då menar jag att inte behövas av samhället. Tyvärr är det oftast så att när man har slutat att arbeta då hamnar man i ingenmansland. Man har inte längre viktiga uppgifter i samhället. Många säger att det är så skönt att pensionera sig, man behöver inte rusa till jobbet på morgonen, man kantiga en stund kvar i sängen och läsa tidning i lugn och ro eller/och dricka kaffe hur länge som helst. Jag tror att när man har gjort detta ett tag, så blir man less och vill göra ngt annat. Vad ? frågar jag mig? Faktum är så måste jag bekänna att varje morgon vaknar jag med ångest över att inte veta hur dagen blir., har ingen lust att stiga ur sängen. Det är inte så att jag sitter hemma hela dagar, men jag ordnar olika saker , träffar mina vänner, går till FeelGood för att träna i bassängen, men det är inte det som skall sysselsätta mig på dagarna, jag vill ju göra ngt gott för ngn annan, det är då kommer jag känna mig tillfreds !!!!. Vi glömmer ofta att alla människor vill känna sig behövda och bidra till samhället. Innan jag slutade arbeta så sade många av mina vänner att “oj vad skönt nu kommer du ha frihet för att göra vad du vill “, men vi är olika och alla människor vet inte vad de vill och vill inte ha denna frihet, i alla fall inte jag.Jag behöver inte få betalat utan önskar att jag kan hjälpa ngn/några där ute och på detta sätt känna mig tillfreds att jag har gjort ngt gott för ngn. Faktum är att det viktigaste är att tappa inte hoppet och fortsätta se sig omkring efter ngt meningsfullt att göra.

Kram till er alla där ute.

Hiring older people is good for business. Jag vet att man måste lämna plats åt den yngre generationen, men de äldre kan bidra med sina kunskaper och bör jobba om de vill efter 65 års older.

Hiring older people is good for business. Jag vet att man måste lämna plats åt den yngre generationen, men de äldre kan bidra med sina kunskaper och bör jobba om de vill efter 65 års older.


En "GLAD" pensionär

I september i år avslutade jag mitt verksamma yrkesliv. Jag trodde att det skulle vara trevligt att vara fri och inte ha några planerade åtaganden. Jag skulle vara fri som en fågel och göra vad jag vill med min fritid. Ack vad jag misstog mig. Eftersom jag inte har några speciella hobbies , så hade jag plötsligt massa tid till mitt förfogande , och vad skulle jag göra med den tiden. Jag vacknade på morgonen med ångest och oro och hade ingen lust att stiga upp från sängen. Varför skulle jag stiga upp när jag har inget meningsfullt att göra. Jag kände att jag ville så mycket, men visste inte vad. Jag vill känna mig behövd inte bara av familjen utan också av samhället. Visserligen så hämtar jag en gång i veckan barnbarnen från dagis och är med de tills föräldrarna kommer hem, och det är jätte roligt, men jag vill få ut av livet ngt mer. Jag läser böcker, ibland träffar jag väninnor för lunch, men inte det heller ger mig tillfredsställelse. Jag kan fylla min tid med olika aktiviteter, men har insett att jag är nog inte färdig med mitt yrkesliv.. Å andra sidan, vem vill anställa en 64 årig kvinna? Jag har googlat på cancer fonden, barncancer fonden och bröstcancer fonden, men hittar inte ngt som jag skulle kunna bidra till. Jag skall inte sticka under stol att jag satsar just nu på min hälsa, med aktiviteter tre ggr i veckan på feelgood , men jag vill så gärna känna att jag gör ngt värdefullt. Jag tycker att jag är fortfarande “för ung” för att inte ha ngn plats i yrkesverksamma livet. Jag bil inte känna att snart så tar livet slut. Sammanfattningsvis så kan jag säga att jag är ingen glad pensionär.

panthermedia_4435501_5611-1280.jpg



Pretty Woman !!!!

Har länge gått och undrat varför det finns inte sexiga och snygga BH för oss bröstopererade? Det finns vanliga BH men inte lyxiga BH och jag anser att detta är speciellt viktigt när man saknar ett bröst eller båda. Inte nog att man känner sig stympad, med massa ärr som gör ont, istället för bröst, så är utbudet av snygga bh är inte så stort. Man vill glömma att man saknar ett bröst och vill vara snygg i en sexig bh. Dessutom många affärer med underkläder säljer inte dessa bh för det lönar sig inte att ha ett lager, utan man säljer på nätet. Vem vill köpa "grissen i säcken" utan möjlighet att pröva sig fram till rätt storlek och passform , det som är såååå viktigt för alla kvinnor och ännu viktigare för oss bröstopererade. Det räcker inte att företagen samlar pengar till forskning, företagen tex Lindex och andra bör ta sitt ansvar och hjälpa till för att vi Cancer drabbade får möjlighet att köpa snygga bh-n.

Ni märker att jag är arg i tonen, ja det är jag, denna fråga ligger mig varmt om hjärtat. Ca 10.000 kvinnor i Sverige drabbas årligen av bröstcancer. Det finns underlag för att ha bh lager i sin affär. Min dröm är att producera snygga bh för oss Cancer drabbade. Om det finns Ngn där ute som har erfarenhet och vill hjälpa mig så är du/ni välkomna att höra av sig. Kram till er alla.

pretty-woman-1509956__340 2.jpg




.




Livets efterrätt

Hej, är just hemkommen från besöket hos mina barnbarn. Det är så roligt och upplyftande att träffa dem. Mina flickor, som är 4 år , 17 månader och 15 månader gamla. Deras närvaro gör mig så glad och lycklig. Min äldsta son som har de två äldsta flickor ringde i em och frågade om jag ville komma till de och äta pizza och det nappade jag på med detsamma. Tog bussen till Odengatan och vips så var jag där. Tjejerna blev jättelyckliga och jag också. Hon som är 4 år är så sprallig och glad och showade for mig och min son och den lilla hakade på. Man är så priviligerad, som har barnbarn. Kärleken till de är så stor och speciell. Barnbarn är livets efterrätt. Deras kärlek till oss är gränslös och min kärlek till de är likadan.

OBS ! Bilden tagen från Internet.

Attachment.jpg

Long time no see

Det var länge sedan sist jag skrev ngt. Detta beror på fler faktorer. Ju mer tid jag inte skrev ju svårare var det att komma igång. Men nu tror jag att jag är tillbaka på banan. Skrev ett jätte lång inlägg igår som jag sedan råkade radera. Har man inte jobb så skaffar man sig jobbet. Min tystnad beror mest på att jag har väldigt ont i korsryggen. Dock vill jag inte beklaga mig eller att någon skall tycka synd om mig. Det räcker som det är. Det visade sig efter att en magnetröntgen att jag har förslitningar i ländryggen. Varför, vet ej. jag har ofta värk i ryggen och har svårt att gå. Jag har börjat gå på Feelgood och tränar i simbasäng och hoppas verkligen att det hjälper. Skall också ingå i en rygg-grupp som har gemensam vattengympa.

Jag slutade att arbeta nyligen och bestämde mig för satsa på min hälsa. Det är väldigt svårt att hitta meningen i livet när man inte längre behöves på arbetsmarknaden, men jag antar att det känns så för många som går i pension. Man måste hitta på något annat som ger en mening med livet. Jag har nog inte lyckats än, men hoppas på att hitta det snart. Jag ser fram emot att kunna resa, umgås med mina barnbarn och familjen. Min man och jag åker till Thailand i februari, där vi har varigt tidigare. Det skall bli skönt att få vara i värmen, läsa böcker och äta gott. Har vi tur så följer vår dotter med också. Jag kommer att ta med mig min dator och skall skriva inlägg så ofta jag kan. Vi ses snart igen.

image002.png

Fånga dagen

Tiden här i Thailand flyger i vägg väldigt fort. Trots att vi bara sover, äter, solar och badar och ibland åker vi för att handlar mat. Vi har redan varit här i en vecka, utan att göra ngt särskild. Vi tankar energi och kraft.

Jag vill berätta för er om en App på AppStore som heter WarOnCancer . Den startades utav Fabian Bolin själv drabbad av ALL 2015 bara 28 år gammal. Det är community för cancer drabbade, överlevare från cancer och dess familjer. Man delar med sig sin historia, eller ökar sin kunskap om cancer eller knyter nya kontakter. Genom att man delar med sig sin historia, förenar man wärlden att slås mot cancer. Man vill också förbättra förståelse för sjukdomen , förbättra forskningen och olika behandlings program.

Jag kommer att berätta min historia i appen.

Det kom förbi en liten vän och hälsade på oss idag!

Det kom förbi en liten vän och hälsade på oss idag!

Tillfälligheternas dag Del 2

På den internationella kvinnodagen 08/03/2019 träffades 10 stycken framgångsrika och speciella kvinnor. Jag hade äran att vara en av dem. Vi sågs på Flemming Bear & Food för att testa menyn, fira livet och nätverka. Till min förvåning var det väldigt få som var direkt drabbade av cancer, de flesta hade någon bekant eller anhörig som drabbats. Bara jag och Nadira hade haft cancer. Oavsett hur, var vi alla drabbade på ett eller annat sätt. Därför stödjer vi alla som var där Guldbandet, och för att citera Nadira Winbladh ”Att bära Guldbandet är ett statement för att alla cancer-överlevare i Sverige ska få möjlighet att bli helt rehabiliterade i både kropp och själ”.

Jag är så tacksam för att jag blev inbjuden denna kväll - Guldbandets första gemensamma träff. Många av oss som var på middagen har en egen blogg eller ett företag. Att träffa dessa kvinnor ger mig oerhörd inspiration till att fortsätta skriva min blog och arbeta för Guldbandet. Citerar igen Nadira ” If you want to go fast, go alone, and if you want to go far - Go together”! Detta är verkligen sant. Jag ser på framtiden med optimism. Just nu känner jag att jag inte behöver vara rädd för någonting, jag är inte ensam.

I skrivande stund njuter jag av tillvaron omgiven av vacker natur, min man och min 26 åriga dotter som kommit från NY där hon arbetar. Underbart att ha henne här, utan henne hade jag ej kommit så långt med min blogg . Har även fått avnjuta en timmes massage, vad mer kan man begära av livet? CARPE DIEM!!!!!!!!!

IMG_0004.jpg

Livet känns upp och ner just nu.

Lovade att återkoppla till er från min session på Calenetics. Det var intressant, men ovanligt för mina ögon. Rörelserna är säkert bra men jag vet inte hur jag skall ställa mig till detta. (Eventuellt skall jag börja samarbeta med Margareta som leder Calenetics och som kommer antagligen erbjuda detta bara till oss som är bröstcancer opererade och äter anti östrogener) . Jag hade ingen möjlighet att fortsätta då jag var förkyld och dessutom fick jag plötsligt ont i min vrist. Mer information kommer senare. Värken kom som en blixt från himlen och ni får tro eller inte, men med detta kom ångesten som brev på posten.

Tänka sig att det blir alltid på detta viss. Man får inte en lugn stund, hela tiden oro för det okända. Det måste sägas att jag är väldigt rädd för att dö i förtid, det detta som skapar ångest hos mig. Fick nu också sår i mitt gamla ärr på magen (efter operation för 10 år sedan för tjocktarms cancer). Vet inte vad jag skall tro, det ser mysko ut, var på Vårdcentralen och de lade på antibiotika salva och tog odling. Det är alltid någott som rubbar mina synen. Hur gör man för att inte tänka cancer/metastaser så fort man får ont här och där. Ngn som har några tips om att hantera ångest? Var inte rädda att kommentera, jag skulle uppskatta om ni gör det. Vi hörs snart igen.