22 oktober 2020

En regnig dag i mars sitter jag på ett Café i Värmdö Centrum och funderar över hur mitt liv har blivit. Regnet har upphört och man kan ana lite sol i horisonten. Tänk att solen kan göra sådan stor skillnad. Jag känner mig på en gång glad, nöjd och skulle någon fråga mig om jag var lycklig, så skulle jag nog tveklöst svara ja.

Så, vad har jag egentligen levt för ett liv? Fanns det någon period då jag mådde jättebra och var nöjd? Eller tvärt om. Svaret är nog både Ja och Nej. Jag har svårt att komma på tillfällen i livet som var mina favoriter. Konstigt med tanke på hur lätt jag har att återkoppla minnen från då livet var som värst. Jag bär ständigt med mig minnen från tiden då jag hade bröstcancer och tjocktarmscancer. Jag kan säga att jag lever med mig min cancer och ångesten att få återfall hela livet. Kanske är det fler som gör det. Detta var ju inte bara jobbigt for mig utan säkerligen väldigt jobbigt och påfrestande för hela min familj. Jag är inte den samma person som jag var före cancern, och det är en skrämmande tanke. Då var jag glad och sprallig, nu är jag mer lågmäld och allvarsam. Glädjen över livet finns där men jag vågar inte leva det fullt ut. Jag blir hela tiden påmind om tiden med cancer och varje gång jag får någon krämpa så tror jag att det är en metastas. Jag kan inte förklara hur stor är min rädsla att dö i förtid är. Att inte få se mina barnbarn växa upp och bli stora, att inte se när min dotter bildar familj. Jag försöker ignorera dessa tankar så gott det går och leva livet fullt ut, men jag gillar inte att göra planer. Detta är förstås en sorts fatalism, där jag är rädd att bara genom att skapa en plan påverkar jag min möjlighet att se den realiseras.

Varför tänker jag såhär? Varför kan jag inte vara lyckligt utan den här ångesten som tyst kryper innanför mitt skinn. Innerst inne vet jag att jag har ingenting att vara rädd för, eller i varje fall inget som inte kan åtgärdas eller rådas bot på. Ändå tar dessa tankar ofta över mig och mitt liv. Och här sitter jag nu och funderar över nar jag senast var lycklig. Jag blir skrämd av tanken – ”har jag aldrig bara varit nöjd och lycklig” ? Det kan inte stämma. Kan det verkligen vara så att jag levt i 65 år utan att känna lyckan någon gång?

När jag gifte mig var jag lycklig och kär och livet lekte. Jag var förväntansfull på livet och såg på framtiden med öppna ögon. Världen log framför mina fötter. Efter ett par år föddes mina barn och då var jag väldigt tacksam och lycklig, ja till och med euforisk. Att föda ett barn är något fantastisk som inte går att jämföra med mycket annat. Samtidigt finns det något skrämmande och ångest-skapande med att skaffa barn. Så mycket ansvar och krav över det lilla livet. Barn är något speciellt. De gör oss glada och lyckliga med sin villkorslösa kärlek. Deras kärlek är kravlös och gränslös och när jag nu reflekterar över livet inser jag att denna erfarenhet upprepar sig. Idag har jag tre barnbarn, som ger mig så mycket glädje och kärlek. Det går inte att beskriva med ord hur jag känner mig när jag träffar dem eller pratar med dem. När jag är med dem så känner jag ”Wow, vad livet är fantastiskt, vad jag har det bra”.

Förr brukade jag hämta två av barnbarnen på dagis. När jag kom upp till rummet där de lekte, och barnen fick syn på mig brukade de springa och hoppa upp i min famn skrikandes, farmor, farmor. De var så glada och uppspelta av att äntligen få träffa mig. Jag fick ofta nypa mig i armen för att förstå att detta var verklighet och inget som jag inbillade mig. Man har ju hunnit vänja av sig av den där villkorslösa kärleken och lyckan små barn ofta visar.

Jag skriver ”förr” då livet, som för så manga andra, snabbt förändrades i och med Corona. Nu kan jag inte säga annat än att vardagen är svår och besvärlig. För det förta så får jag inte hämta på dagis längre. Man kan inte träffas på samma sätt som förut varken med familj eller vänner. Jag har nu i 6 månader hållit mig isolerad på landet och markant begränsat mitt umgänge med andra, det är min skyldighet mot andra medmänniskor. Men det går inte att förneka att dagarna blir långa och tråkiga. Tiden att fundera over vad for liv man levt blir plötsligt oändlig.

Jag skall vara väldigt glad att vare sig jag själv eller någon i min vänskapskrets är drabbad av Covid19. Jag tänker på de som är väldigt sjuka och ligger på intensiven. Jag tänker på deras anhöriga, som inte kan hälsa på på sjukhuset. Det som händer omkring oss just nu är ofattbart. Så många som har drabbats på ett eller annat sätt. I sådana här situationer som råder i världen nu, kanske man inte bör fundera så mycket på om man är lycklig eller ej. För vad spelar det egentligen för roll just nu? Jag är tacksam att jag lever och är frisk, för det är ju ändå det som räknas.Jag är tacksam för livet och allt vad det innebär, min familj, mina underbara barn och barnbarn, alla mina vänner och för det jag har gjort med mitt liv. Man får vara glad och tacksam åt de små positiva saker som händer i vardagen, vare sig det är ett minne från gamla tider, eller ett face-time samtal med någon man inte kan träffa fysiskt.

Livet är och har till större delen varit bra för mig och jag kan vara nöjd med vad jag har åstadkommit. Och om det är något jag lärt mig på vägen, så ar det att livet förändras hela tiden. Det tar omvägar och genvägar och tycks aldrig bara gå rakt fram. Det är krokigt och knöligt och går inte att förutspå. Och visst har jag känt lycka? Om inte annat måste väl denna text vara bevis på det. Men kanske går det inte att känna en känsla isolerad från alla andra känslor. Kanske är cancern alltid med mig och olyckan lever vid sidan av lyckan. Men med all tid jag fått att tänka på sistone, kan jag bara konstatera att nu när jag har uppnått en mogen ålder, så trivs jag ändå med livet. Och det kanske ändå räcker?