Ingarö Vår och Sommar 2020

I slutet på februari 2020, precis innan Corona-viruset slog till med full styrka här i Sverige, skulle min man och jag åka på semester till Thailand. Kontroll på internet visade att man inte hade särskilt många fall i området vi skulle vara på. Ändå var jag förstås lite rädd och orolig över att bli smittad där. Efter noggrant övervägande och diskuterande bestämde vi att chansa och åka. Väl framme hade vi det förstås underbart. Vi badade, solade läste böcker, åt väldigt gott och hade ingen tanke på Corona.

Efter hemkomsten i mitten på mars flyttade vi till landetstället som ligger på Ingarö på grund av oron att bli smittade av Corona. Min man är 72 år gammal och har därmed, på grund av sin ålder, högre risk att bli allvarligt sjuk. Jag själv är 65 år och med lite olika krämpor och som pensionär fanns inget som absolut höll mig kvar i stan. Det var bäst att lyda direktiven och isolera sig och detta var ju mycket enklare i skärgården. Vi var alldeles ensamma där. I början åkte vi till affären för att handla, men sedan höll vi oss inne. Hela situationen kändes bisarr - man fattar ingenting. Trots vår isolering var jag ändå orolig när jag vaknade på morgnarna. Jag var rädd för att bli smittad av Corona virus, och hamna i respirator. Samtidigt kändes allt lite meningslöst - tiden rann i väg och dagarna gick utan att vi gjorde något vettigt och meningsfullt.
- Hur länge skall detta pågå frågade jag mig själv? Detta är jobbigt, jag vet, men jag tröstade mig med att man kan hoppas att det snart går över. Hoppet är ju det sista som lämnar oss. Det som var jobbigast var längtan efter mina barn och barnbarn. Vi pratade med dem nästan varje dag via face-time, men det är inte samma sak som att träffas ”face to face”. Man kan inte pussas och kramas. Det som är beundransvärt och fantastiskt är att barn accepterar så mycket, om man tar sig tid att förklara för dem. Så de förstod de inte fick krama oss och måste hålla avstånd.

I April skulle vi fira Pesach, men den här gången fick det bli utan resten av familjen. Min dotter var i New York och sönerna med familjen skulle fira hemma hos sig. Vi bestämde att vi skulle fira via Zoom, men jag tyckte att det kändes konstigt. Det är inte samma sak att ha sina nära och kära rund bordet som att ha dem på en datorskärm. Och när alla ville prata blev det så rörigt. Nåja, man fick väl acceptera det lilla man kunde få.

Mellan maj och juli bodde en av sönerna med sin familj hos oss efter en tvåveckors självpåtagen isolering. Vårt yngsta barnbarn var med och vi fick fira hennes två-årsdag tillsammans. Mormor och morfar kom på besök från västkusten och lite glapp blev det väl i smittskyddsansträngningarna, men vi hade tur och ingen blev sjuk. Det var underbart att få rå om den lilla, leka med henne och plocka smultron från vår odling. Vi åkte på utflykt b.la. annat till Siggesta Gård, en bondgård där barn kunde klappa smådjur och bland titta på hästar och lama-djur.

Tiden gick och jag kan faktiskt inte svara på om den gick fort eller långsamt. Dagarna förflöt lugnt och stilla men plötsligt var tiden borta. Vi pratade mycket i telefon med våra vänner och bekanta. Så småningom började vi att umgås försiktigt med enstaka vänner utomhus. Antingen kom ett par till oss till landet, eller så åkte vi till dem. Vi provade också att åka och fika på kondis med långt avstånd mellan borden. Vi var kanske två eller tre par, inte mer. Alla aktiviteter (fika, lunch eller middag) ägde rum utomhus. Några enstaka gånger åkte vi till något museum för att se en utställning. Museerna gjorde verkligen vad de kunde för att hjälpa besökarna att hålla avstånd till varandra. Det vanligaste samtalsämnet var Corona och dess följder och det var ändå lite skönt att kunna beklaga sig till varandra och att känna att vi alla satt i samma båt. För att överleva ensamheten och isoleringen behöver man träffa sina vänner och sin familj, man klarar det inte ensam.

Nu är det höst och jag sitter fortfarande med min man på landet och undrar hur länge det här skall pågå? Efter skärpta regler från Folkhälsomyndigheten träffar vi inte så många människor och har inga bjudningar, som vi hade före Corona. Hela tiden längtar jag efter mina barn och barnbarn. Det är fortfarande lika förfärligt att inte kunna pussa och krama dem. Kommer de till landet, så stannar de i ett annat hus. Pussar kan endast genomföras genom fönsterrutan eller på avstånd som slängpussar.

Jag tycker att livet är tråkigt och trots detta så går dagarna väldigt fort. Hur länge skall vi behöva leva isolerade utan att kunna träffa våra närmaste och våra vänner. Man lever bara för stunden och låter tiden fly.

Så vad gör man när man är ensam eller har tråkigt. Jag försöker läsa böcker, men ibland har jag svårt att koncentrera mig. Jag längtar tillbaka till Thailand och skulle önska att vi kunde åka utomlands, byta miljö, men icke, det får vi inte just nu.

Tidigare hade jag skrivarkurs via Zoom och då var jag åtminstone sysselsatt en kväll i veckan. Att gå på stan och shoppa lockar inte längre. Folk håller inte avstånd och det känns osäkert. Inte har man någonstans att visa upp sina senaste fynd heller. Jag kommer ihåg att min svärmor brukade säga så när hon blev gammal. Då förklarade jag för henne att hon kunde klä upp sig för sig själv och sin självkänsla. Nu inser jag vilken kliché det var. Så allt vi gör är att handla mat, men hur mycket kan man äta?.

När man inte har något att göra så grubblar man istället. Mina demoner kommer ofta och besöker mig. Har läst mycket i media om Corona virus och hur det är att ligga sövd i respirator på intensivvårdsavdelning. Man bli rädd för att hamna där och inte vakna från narkosen. Covid-19 är en lömsk sjukdom. Jag förstår inte att folk inte följer instruktionerna från folkhälsomyndigheten gällande att hålla avstånd, inte bilda folksamlingar och begränsa sina sociala kontakter. Tror de att de inte kan smitta andra eller sprida sjukdomen? I dessa tider måste man tänka på andra och hjälpa till att få bort smittan från allmänheten. Jag har nu i snart sex månader hållit mig isolerad på landet och begränsat mitt umgänge med andra, det är min skyldighet och plikt mot mina medmänniskor. Ingen av oss vill bli smittad och kanske hamna på intensiven. För att skingra tankarna, planterar jag i trädgården. Att byta miljö skulle hjälpa så mycket.

Rosh Hashana firade vi på landet via Zoom. Meningen var att hitta ett sätt att kunna fira med våra barn och barnbarn. Det ena barnbarnet blev lite snuvigt så där slutade den samvaron. Den andra familjen med två barnbarn firade med oss efter att vederbörligen ha testat sig, men ändå med extra avstånd mellan tallrikarna. Vilken glädje att få hålla om de små och pussa de. De är bara 5 och 3 år. Det går inte att beskriva med ord hur jag känner mig när jag träffar eller pratar i telefon med mina barnbarn. När jag är med dem så känner jag ”Wow vad livet är fantastiskt, vad jag har det bra.

Jag är förstås väldigt glad att vare sig jag själv eller mina närmaste har drabbats allvarligt av Covid19. Vår dotter hade en ”lindrig släng” av Corona och nu får vi njuta av detta eftersom hon har antikroppar så att vi få kramar därifrån lite mera varaktigt över tiden. Jag tänker annars på de, som är väldigt sjuka och kanske till och med ligger på intensiven. Jag tänker på deras anhöriga, som inte kan hälsa på på sjukhuset. Det som händer omkring oss just nu är ofattbart och det händer i hela världen. Så många som har drabbats på ett eller annat sätt. I sådana här situationer som råder i världen nu, kanske man inte bör fundera så mycket på om man är lycklig eller ej, om man har tråkigt eller ej. För vad spelar det egentligen för roll just nu? Jag är tacksam att jag lever och är frisk, för det är ju ändå det som räknas. Jag är tacksam för livet och allt vad det innebär, min familj, mina underbara barn och barnbarn, alla mina vänner och för det jag har gjort med mitt liv. Man får vara glad och tacksam åt de små positiva saker som händer i vardagen, vare sig det är ett minne från gamla tider, eller ett face-time samtal med någon man inte kan träffa fysiskt. Livet är och har till större delen varit bra för mig och jag kan vara nöjd med vad jag har åstadkommit. Och om det är något jag lärt mig på vägen, så är det att livet förändras hela tiden. Det tar omvägar och genvägar och tycks aldrig bara gå rakt fram. Det är krokigt och knöligt och går inte att förutspå. Och visst har jag känt lycka? Om inte annat måste väl denna text vara bevis på det.