Tankar för dagen

Hej på Er,

Det var länge sedan jag skrev ngt här och det är på grund av att jag var på semester i Sydafrika. Hade det jätte trevligt på alla sätt och viss. Sydafrika är ett fantastiskt vackert land. Vi njöt av varje sekund, åt god mat och prövade massa goda viner. Tänk vad mycket det gör för själen när man inte är på sin gata. Jag hade knappast några tankar på min cancer eller min hälsa, var omgiven av mina vänner, bekymmerslös och utan smärta och ångest. Har nu kommit hem och på en gång, som en blixt från klar himmel kom min verk i ryggen tillbaka. Det känns som en kniv som borrar sig rätt in i mig. Som tur är skall gå till min massör/zon terapeut Camilla Lindqvist i veckan. Hon sitter på CA&Company Hälsa och Skönhet Under Samma Tak. Har också anmält mig till Calenetics på Balance Your Life, där man lär sig att sträcka ut sina muskler och på så sätt aktivera de djupaste musklerna och stärka kroppen inifrån och ut. Skall dit på tisdag 22/1. Skall berätta mer om detta i nästa uppdatering. Tills dess ha det så bra och ta hand om varandra.

Gott nytt år!

Har inte hört av mig på ett tag. Som ni vet är jag på resa i Sydafrika tillsammans med mina vänner. Vill passa på att önska er alla där ute ett riktigt gott och friskt år med mycket kärlek och positiva tankar. Kram till er alla!!

Man måste fatta ett beslut !!!

Hej igen. Fortfarande sjuk, men i stånd att fatta ett viktigt  beslut. Jag har bestämt mig att göra ngt åt det faktum att jag inte tränar. Jag får så dåligt samvete  av att i och med att jag inte rör på mig så kommer jag ett steg närmare återfall i bröstcancer, dessutom bidrar stressen starkt till detta. Detta plus min övervikt ökar risken att få återfall nämnvärt.  Så kan man inte ha det. Man kan inte leva med dåligt samvete och stress utan att göra något åt situationen.Så nu har jag tagit hand om min vikt och är på god väg att att tappa kilon. Det känns jätteskönt och ju mer kilo jag kommer att tappa desto mer motiverad blir jag att fortsätta. Nu skall jag också ta hand om min träning och på köpet kommer ja att lära mig att laga och äta hälsosam mat. Ni kanske undrar hur? Jo jag anmälde mig häromdagen till en hälsoresa till Portugal. Det går av stapeln 24/04/2019. På köpet fick jag också två nya vänner som ville dela rum med mig. Jag har slagit två flugor i en smäll. Det skall bli så trevligt, Jag kommer längta tills dess. Detta blir min nyårslöfte.

Innan jag kommer iväg är det nog bra att jag förbättrar min kondition, och det skall jag göra i Sydafrika, dit vi åker med våra vänner. I huset där vi skall bo finns det gym och då är jag säker på att de andra vänner skall träna varje dag och jag tänker hänga på.

Om man inte gör ngt åt sin situation, så kommer man inte framåt i livet.!!!!

Uppdatering

Hej,

Förlåt för att jag inte hörde av mig här på bloggen,var sjuk, förkylning med feber. Vaccinerade mig tidigare mot influensa, men tyvärr blev jag sjuk i alla fall. På grund av det blev det ingen yoga för mig varken 26/11 och idag. Har fortfarande feber. Läste igår på Facebook två inlägg om om cancer där författarna till inläggen tog upp samma ämnen som jag tar upp här. Det kändes bra att läsa dessa inlägg för då fick man bekräftelse att vi som har genomgått cancer(bröst) tänker på liknande sätt och har samma demoner i sin själ, döden är ständig närvarande hos oss. Den var visserligen närvarande när jag var frisk, men inte på samma sätt. Jag är rädd för att dö och jag är rädd att jag skall dö i förtid., att jag hinner inte se mina barnbarn växa upp och bilda familj. Därför lever jag livet här och nu, med döden närvarande. Jag lever som om idag var min sista dag på jorden. Jag har lärt mig att unna mig saker och prioritera mina val. Familjen kommer först, sedan kommer de riktiga vännerna.

Hur tänker ni, hur lever ni. Var inte rädda att dela med er era tankar, det hjälper i svåra stunder, man känner att man är inte ensam. Jag  lever här och nu. Blir alltid rädd när mina vänner eller familjer gör planer för framtiden. Då blir min första tanke “undrar om jag lever tills dess”. Det låter makabert, men så är det, jag måste acceptera mig själv med eller utan dessa tankar. Jag älskar ju att leva och livet i sig. Vi firade Jul igår och jag hoppas att ni hade en fin dag. God fortsättning.

CARPE DIEM

Mekka för kroppen och själen

Hej,

Häromdagen var jag hos min yogalärare, som heter Maria och som är en underbar person. Tidigare gick jag hos henne två gånger i vecka, nu blir det bara en gång per vecka. Hade sommaruppehåll och nu har jag tagit upp lektionerna igen. Dessa lektioner är  hemma hos henne och det är bara hon och jag. Man kan vara fler, men jag lyckades inte hitta några som var intresserade. Naturligtvis så blir det billigare ju fler vi är. Finns det ngn där ute som vågar??? Skriv gärna i kommentarsfältet i så fall. Vågar man så vinner man!!! Vi börjar med prat och diskussioner om livet och dess mening samt om mina krämpor. Maria är “min terapeut”, både själsligt och kroppsligt. Själva yogasessionen varar i cirka 60 minuter. Man börjar och slutar med en avslappnings session och där emellan med yog-aövningar anpassade just till mig. Hon tar hänsyn och timmen försvinner med flygande fart. Efteråt så känns kroppen och själen väldigt behaglig och avslappnad. Jag rekommenderar henne varmt! Har inte haft möjlighet att gå så mycket som planerat i år men hoppas verkligen att vi kan börja om efter nyår med regelbundna sessioner minst en gång i veckan. Namaste !!!

Reparation av kroppen:

Kan man reparera kroppen från det man har varit med om? Från ärr som finns i kroppen och själen och som inte är synliga? Ibland undrar jag. Ett som är säkert är att man inte kan göra det ensam. Jag har haft och har förmånen att ha stort social nätverk. Under åren som gått har jag skaffat mig kontakter både inom vården (Jag är sjuksköterska) och utanför. Jag är inte blyg, och är ganska rättfram, säger vad jag tycker och tänker, på gott och ont. Jag kan prata med vänner och främlingar, det ena leder till det andra. På så sätt får jag många kontakter med olika typer av människor. Det är hos dessa människor finner jag tröst.

Tidigare skrev jag att jag har biverkningar av mina mediciner och ibland får jag så ont i kroppen, särskild i ländryggen. Detta har pågått under många år. Det gäller att stå ut och försöka hantera det på bästa möjliga sätt. Jag går nu för tiden hos en Kinesiolog och certifierad  Idrottsmassör, Zonterapeut och Dipl. Kostrådgivare. Hon gör underverk med min rygg och min själ. Jag skall inte sticka under stolen att det kosta pengar, men en sak lärde jag mig under min sjukdom att om jag vill överleva och ha god livskvalité så måste jag investera i min kropp. Det är värt varenda öre. Vad och hur gör ni?

Jag försöker i alla fall att lyssna på signaler från min kropp. Var i veckan hos Camilla min massör och igen gjorde hon underverk med min rygg. Det är en underbar känsla att inte ha ont och att kunna behålla den känslan länge.

Ingenting blir som vanligt igen.

När man har fått ett cancerbesked så blir ingenting som vanligt igen. Inte efter att man har blivit frisk heller. Jag tror cancern förändrar en som person, jag blev förändrad. Det syns inte utanpå, mitt hår har vuxit, fast är tunnare, mina ögonbryn kom inte tillbaka och därför måste jag tatuera mig, vilket i och för sig är snyggt, men ärren sitter för evigt  i själen. Jag vet inte om de någonsin försvinner, de kanske bleknar och man lär sig att leva med de, som en osynlig “kompis”. Jag är tacksam över att jag överlevde och besegrade cancern och tacksam över livet. Samtidigt blev jag mera skör och rädd. Rädd för metastaser. Rädd att inte få se mina barn och barnbarn växa upp. Det är en ständig kamp i mitt huvud. Hur brottas man med dessa tankar?  Hur gör ni?

Jag får kloka kommentarer från min omgivning att ingen vet hur länge man lever, så det är inte värt att oroa sig. Men för mig räcker det inte, för mig känns det annorlunda. Det är inte säkert att det blir likadant som förr, varje människa är en individ med egna tankar, egenskaper och egen själ.  

För att citera Pamela Andersson, chefredaktör på tidningen Topphälsa: ”Jag har lärt mig att dosera min ångest på samma sätt som andra människor doserar sin medicin. ”Det låter kanske märkligt, men jag tror att de flesta som har sett cancern i vitögat lever på det sättet.””Vissa dagar tvingas man släppa loss odjuret i psyket, för att fritt härja runt i tanke-kontoret där den vältrar sig alla rimliga resonemang och river den mentala försvarsmuren, och sedan kopplar man besten igen, stänger in de illavarslande tankarna, bygger upp och lagar självförtroendet och lever på som vanligt”. precis så känns det för mig.

Möten

Jag hade länge gått och funderat på om jag skulle åka på Rehab veckor och i så fall vart. Jag bestämde mig att åka till Mösseberg. Rekommenderar er varmt om ni inte har varit på Rehab, så unna er det, ni kommer inte att ångra er. Det finns flera ställen i landet som har rehab veckor för cancerpatienter, det måste inte vara just Mössberg. Ni kan googla. Jag hade förmånen att få åka på Rehab vecka till Mösseberg. Där mötte jag andra människor unga och medelålders kvinnor med olika cancerformer. Plötsligt befann jag mig i en miljö där ämnet cancer var vardagsmat och där man fick ventilera sina tankar och farhågor. Man blev serverad jättegod mat och där fanns allt för kropp och själ. Vi besökte spa-avdelningen och träningsstudion dagligen. Man kände grupp-sammanhållningen. Vi promenerade varje dag, gick till centrum och shoppade och hade det bra. Vi hade också föreläsningar om allt möjligt, bl.a. mat för cancerpatienter och vikten av träning. Om man ville fick man träffa psykolog flera gånger per dag, och det ville alla! Vi levde som i en kokong, långt från vardagens alla bekymmer och cancern skrämde oss inte här, det fick man ta itu med när man kom hem. Det är klart att cancer var närvarande hos oss, men den skrämde inte oss, vi  kände oss trygga och glada.. PM mig på messenger om ni vill veta hur man tillväga.

Plötsligt blev det tyst runt omkring mig

Hej igen

När alla behandlingar avslutades så , kändes det väldigt tomt. Förut var man fokuserad på att klara en behandling i taget och nu var plötsligt allt över. Vad skall jag göra nu tänkte jag?  Är jag frisk, eller? Inga läkarbesök och inga samtal om bröstcancer eller biverkningar, nu var man ensam med sin cancer och sina tankar som var så många. Ännu var jag inte frisk. Det gällde att hitta andra kanaler där jag kunde ventilera mina tankar och få lugna min själ. Hur skulle jag hitta tillbaka till livet? Jag är frisk , men jag har ärr på kroppen, bröstet är borta och jag är fortfarande hård och bortdomnad i ärret och under armen där jag strålades. Det gör att jag blir påmind varje dag om det jag har varit med om. Det har nu gått 7,5 år sen jag blev sjuk, jag fungerar någorlunda bra, arbetar och lever vidare, men ärren är många.  Jag försöker att inte släppa fram tankarna och sopar undan de varje dag.

Det gäller att acceptera sina tankar och sin oro för den tycks aldrig försvinna. Man måste bli vän med sin oro och acceptera att den finns där och inte låta den ta över tillvaron helt. Jag hittar ingen tröst eller lugn och ro. Hur gör ni? Känner ni likadant?

Det finns inga garantier på hur länge man får leva, vare sig för oss som har haft cancer eller de som inte har haft det. Vetskapen om detta hjälper inte , vi är inte friska, vi är färdigbehandlade, och det är stor skillnad mellan dessa två. De som inte ha sett döden i vitögat kommer aldrig att förstå detta.

Jag önskar att vi tillsammans kan skapa ett forum där vi kan peppa varandra och utbyta råd gällande biverkningar av tex. Tamoxifen/Letrozol, och råd gällande livet.

Oj vad ont det gör ibland

Hej igen

Vill inte beklaga mig eftersom jag lovade er att denna blogg skulle gå i positiv anda där vi peppar varandra, men å andra sidan för att vi skall peppa varandra så måste vi ibland beklaga oss. Livet är inte svart eller vitt.

Eftersom min cancer var östrogen/progesteron positiv och Her2Neu positiv fick jag börja behandling med Letrozol och Herceptin. Herceptin skulle jag få i ett år en gång per månad och Letrozol i 5 år. Herceptin gav inte några biverkningar och inte heller Letrozol (till att börja med). Varefter tiden gick fick jag plötsligt biverkningar i form av svettningar, ont i kroppen och ont i skelettet. Jag var stel i hela kroppen . Jag pratade med många människor runt omkring mig som också hade bröstcancer och fick goda råd och namn på olika hälsopreparat. Ett sådant var bl.a. Nypon tabletter (Nyposyn), som jag åt i många år  och som hjälpte lite grann. Värre var det med svettningar som helt plötsligt kom efter ett par år av antiöstrogen behandling, och som var fruktansvärt jobbiga. Ofta frågade jag mig “varför nu”? Jag minns att min väninna som hade bröstcancer innan mig och som även hon åt anti-östrogen tabletter svettades kopiöst. På den tiden svettades jag inte och tyckte så synd om henne. Mina svettningar kom långt senare.

Jag fick namn på en fantastisk duktig sjukgymnast som har specialiserat sig på biverkningar från  antiöstrogen behandling. Hos henne kände jag mig hörd, avslappnad och trygg. Vi brukade prata om allt möjligt, hon är verkligen en klippa. Jag kan verkligen rekommendera henne. Jag gick hos henne länge  och förutom ett trevlig och ibland allvarsam samvaro som vi hade så blev jag behandlat med akupunktur , massage och laser. Alla dessa behandlingar hjälpte ett tag och dessutom blev det lättare att handskas med de efter att någon lyssnade på mig och tog mig och mina tankar på allvar. Så småningom kom dock biverkningarna tillbaka, men då kunde jag hantera de med hjälp av yoga,  hälsokost och annat. Träning låg hela tiden på hyllan. man kan fråga sig varför?

Hur behandlar ni era biverkningar? Sjukgymnastik, bassängbad, hälsopreparat, yoga/meditation, mat? Alla säger att genom regelbunden träning och speciell mat kan man minska återfallsrisken. Detta hör jag jämt och ständigt, men förmår mig inte att gå och träna. Hur skall jag motivera mig? Det borde räcka för mig att jag vet att träning är bra för mig, men jag lyckas inte att gå och träna. Så dumt! Detta leder till ständigt dåligt samvete och ångest. Långvarig ångest ökar risken för återfall.

Plötsligt fick jag massa energi!

Hej igen!

Om man skall sammanfatta det hela, så gick hela behandlingstiden utan några allvarliga biverkningar, inga förskjutningar av behandlings tider på grund av biverkningar, främst låga värden av röda/vita blodkroppar samt trombocyter. Det var skönt att ha en regelbunden schema..

Jag skall inte förneka att tiden från då jag fick beskedet om min cancer, till avslutning av behandlingar var i sig tuff, men som tur är så glömmer man det som var jobbigt, ju längre tiden går. Det enda jag kommer ihåg starkt är tröttheten. Trött har jag varit under hela resans gång.

Jag fick rådet av en väninna som tidigare haft bröstcancer att koncentrera mig på en behandling i taget och en vecka i taget. På så sätt skulle jag orka att härda ut.

För att bevisa för mig själv att nu var jag stark nog och någorlunda  pigg åkte jag till New York med min dotter , min väninna och hennes dotter. Plötsligt hade jag så mycket energi och ork för att göra New York helhjärtat. Vi var ute från morgon till kväll. Mitt sällskap var imponerad av min styrka och uthållighet och resan var fantastisk. Jag  laddade batterierna och fick extra energi.

Början

Man måste blicka framåt och vara positiv.

Det är lättare sagt än gjort. Rädslan och tankarna låter en inte vara positiv. Särskilt inte när man har biverkningar av anti-hormonell behandling. Svettningar, ont i kroppen etc. Jag vet att det finns många kvinnor därute som lider i tysthet och inte vet hur de skall hantera sina biverkningar. Det är för dem jag har skapat denna blogg. För att skapa en plats där vi kan dela med oss små knep som kan lindra och förenkla vardagen.

Min resa började på våren 2011. Jag gjorde mammografi och efter undersökningen fick jag sitta och vänta för att få svar att bilderna var bra och att jag inte behövde göra om undersökningen . Så blev det ej fallet . I samma stund som läkaren ropade mitt namn visste jag att nu var det kört. Han berättade att han skulle göra en biopsi med ultraljud. Jag sade att han skulle vara uppriktig och tala om infall det var allvarligt. Då visade han mig tumören på ultraljuds-skärmen och sade att det är allvarligt, det såg inte bra ut.

Jag blev förkrossad , ringde min man och min väninna som tidigare hade ordnat remiss för mammografin. Hon är dessutom bröst-onkolog. Svaret skulle komma efter en vecka, men jag kände att jag inte skulle klara av att vänta så länge. Min man är läkare, så efter ett par dagar bad jag honom att ringa patologen för att få svar. Så här i efterhand så var det fel av mig att begära detta av honom, han var ju också drabbad. Hur skulle han ge mig svar om det visade sig att jag hade cancer? I alla fall så kom han hem och berättade att det var bröstcancer. Jag brast i gråt, var förtvivlad, han försökte lugna ner mig så gott det gick. Jag bestämde mig att ringa min vännina (onkologen) som dessutom bor nära mig. Vi fick komma över på en gång. Hon försökte lugna ner mig, sade att behandlingen av bröstcancer i Sverige är den bästa man kan få och överlevnaden efter 5 års behandling är hög (minns ej hur många procent, bara att det var en hög siffra). Vi gick hem och jag minns att jag hade väldigt svårt att ta till mig att jag drabbades av bröstcancer. Hade en känsla av overklighet i kroppen.

Jag blev bokat för operation på Danderyds Sjukhus. Faktum är att det skulle bli två operationer, först tog man en tårtbit och när det visade sig att biten innehåll många pre-cancerösa celler på flera ställen och att cancer var större en 3 cm, bestämdes det att man skulle ta bort hela bröstet. Operationen gick bra och jag trodde att jag inte brydde mig om att vara utan ett bröst, men oj vad jag misstog mig. Jag saknar mitt bröst, trivs ej med min protes. Eftersom jag skulle strålas så tyckte min onkolog och kirurg att jag inte skulle göra någon rekonstruktion av bröstet. Än idag har jag inte vågat att sövas för att göra rekonstruktionen, och då får jag nöja mig med min protes. Som jag skrev i början av inlägget - man måste vara positiv. Jag försöker att inte tänka på min protes.

Efter operationerna följde sex behandlingar med cellgifter. Jag måste säga att jag hade tur med cellgiftsbehandlingarna eftersom jag knappt fick några biverkningar alls. Det ända som kändes svårt var värken i benen som jag fick av Taxotere. Alla sex behandlingar skedde efter tidsschema. Efter detta följde strålning, även den utan några speciella biverkningar. Jag gick till jobbet efter varje strålning. Om man skall sammanfatta det hela så gick hela behandlingsperioden utan några kroppsliga biverkningar.

Ett gott råd för alla er där ute, prata med era närmaste, kompisar och någon vän som befinner sig i samma situation som du. Det gör resan lättare. Meningen med denna blogg, och min förhoppning är att vi alla kan dela med oss våra tankar kring cancer och erfarenheter från behandlingar. Jag vill förhindra att någon i skall lida i tysthet. ”Carpe Diem” Tillsammans är vi starka.