När man har fått ett cancerbesked så blir ingenting som vanligt igen. Inte efter att man har blivit frisk heller. Jag tror cancern förändrar en som person, jag blev förändrad. Det syns inte utanpå, mitt hår har vuxit, fast är tunnare, mina ögonbryn kom inte tillbaka och därför måste jag tatuera mig, vilket i och för sig är snyggt, men ärren sitter för evigt i själen. Jag vet inte om de någonsin försvinner, de kanske bleknar och man lär sig att leva med de, som en osynlig “kompis”. Jag är tacksam över att jag överlevde och besegrade cancern och tacksam över livet. Samtidigt blev jag mera skör och rädd. Rädd för metastaser. Rädd att inte få se mina barn och barnbarn växa upp. Det är en ständig kamp i mitt huvud. Hur brottas man med dessa tankar? Hur gör ni?

Jag får kloka kommentarer från min omgivning att ingen vet hur länge man lever, så det är inte värt att oroa sig. Men för mig räcker det inte, för mig känns det annorlunda. Det är inte säkert att det blir likadant som förr, varje människa är en individ med egna tankar, egenskaper och egen själ.

För att citera Pamela Andersson, chefredaktör på tidningen Topphälsa: ”Jag har lärt mig att dosera min ångest på samma sätt som andra människor doserar sin medicin. ”Det låter kanske märkligt, men jag tror att de flesta som har sett cancern i vitögat lever på det sättet.””Vissa dagar tvingas man släppa loss odjuret i psyket, för att fritt härja runt i tanke-kontoret där den vältrar sig alla rimliga resonemang och river den mentala försvarsmuren, och sedan kopplar man besten igen, stänger in de illavarslande tankarna, bygger upp och lagar självförtroendet och lever på som vanligt”. precis så känns det för mig.