Man måste blicka framåt och vara positiv.

Det är lättare sagt än gjort. Rädslan och tankarna låter en inte vara positiv. Särskilt inte när man har biverkningar av anti-hormonell behandling. Svettningar, ont i kroppen etc. Jag vet att det finns många kvinnor därute som lider i tysthet och inte vet hur de skall hantera sina biverkningar. Det är för dem jag har skapat denna blogg. För att skapa en plats där vi kan dela med oss små knep som kan lindra och förenkla vardagen.

Min resa började på våren 2011. Jag gjorde mammografi och efter undersökningen fick jag sitta och vänta för att få svar att bilderna var bra och att jag inte behövde göra om undersökningen . Så blev det ej fallet . I samma stund som läkaren ropade mitt namn visste jag att nu var det kört. Han berättade att han skulle göra en biopsi med ultraljud. Jag sade att han skulle vara uppriktig och tala om infall det var allvarligt. Då visade han mig tumören på ultraljuds-skärmen och sade att det är allvarligt, det såg inte bra ut.

Jag blev förkrossad , ringde min man och min väninna som tidigare hade ordnat remiss för mammografin. Hon är dessutom bröst-onkolog. Svaret skulle komma efter en vecka, men jag kände att jag inte skulle klara av att vänta så länge. Min man är läkare, så efter ett par dagar bad jag honom att ringa patologen för att få svar. Så här i efterhand så var det fel av mig att begära detta av honom, han var ju också drabbad. Hur skulle han ge mig svar om det visade sig att jag hade cancer? I alla fall så kom han hem och berättade att det var bröstcancer. Jag brast i gråt, var förtvivlad, han försökte lugna ner mig så gott det gick. Jag bestämde mig att ringa min vännina (onkologen) som dessutom bor nära mig. Vi fick komma över på en gång. Hon försökte lugna ner mig, sade att behandlingen av bröstcancer i Sverige är den bästa man kan få och överlevnaden efter 5 års behandling är hög (minns ej hur många procent, bara att det var en hög siffra). Vi gick hem och jag minns att jag hade väldigt svårt att ta till mig att jag drabbades av bröstcancer. Hade en känsla av overklighet i kroppen.

Jag blev bokat för operation på Danderyds Sjukhus. Faktum är att det skulle bli två operationer, först tog man en tårtbit och när det visade sig att biten innehåll många pre-cancerösa celler på flera ställen och att cancer var större en 3 cm, bestämdes det att man skulle ta bort hela bröstet. Operationen gick bra och jag trodde att jag inte brydde mig om att vara utan ett bröst, men oj vad jag misstog mig. Jag saknar mitt bröst, trivs ej med min protes. Eftersom jag skulle strålas så tyckte min onkolog och kirurg att jag inte skulle göra någon rekonstruktion av bröstet. Än idag har jag inte vågat att sövas för att göra rekonstruktionen, och då får jag nöja mig med min protes. Som jag skrev i början av inlägget - man måste vara positiv. Jag försöker att inte tänka på min protes.

Efter operationerna följde sex behandlingar med cellgifter. Jag måste säga att jag hade tur med cellgiftsbehandlingarna eftersom jag knappt fick några biverkningar alls. Det ända som kändes svårt var värken i benen som jag fick av Taxotere. Alla sex behandlingar skedde efter tidsschema. Efter detta följde strålning, även den utan några speciella biverkningar. Jag gick till jobbet efter varje strålning. Om man skall sammanfatta det hela så gick hela behandlingsperioden utan några kroppsliga biverkningar.

Ett gott råd för alla er där ute, prata med era närmaste, kompisar och någon vän som befinner sig i samma situation som du. Det gör resan lättare. Meningen med denna blogg, och min förhoppning är att vi alla kan dela med oss våra tankar kring cancer och erfarenheter från behandlingar. Jag vill förhindra att någon i skall lida i tysthet. ”Carpe Diem” Tillsammans är vi starka.