Hej igen

När alla behandlingar avslutades så , kändes det väldigt tomt. Förut var man fokuserad på att klara en behandling i taget och nu var plötsligt allt över. Vad skall jag göra nu tänkte jag? Är jag frisk, eller? Inga läkarbesök och inga samtal om bröstcancer eller biverkningar, nu var man ensam med sin cancer och sina tankar som var så många. Ännu var jag inte frisk. Det gällde att hitta andra kanaler där jag kunde ventilera mina tankar och få lugna min själ. Hur skulle jag hitta tillbaka till livet? Jag är frisk , men jag har ärr på kroppen, bröstet är borta och jag är fortfarande hård och bortdomnad i ärret och under armen där jag strålades. Det gör att jag blir påmind varje dag om det jag har varit med om. Det har nu gått 7,5 år sen jag blev sjuk, jag fungerar någorlunda bra, arbetar och lever vidare, men ärren är många. Jag försöker att inte släppa fram tankarna och sopar undan de varje dag.

Det gäller att acceptera sina tankar och sin oro för den tycks aldrig försvinna. Man måste bli vän med sin oro och acceptera att den finns där och inte låta den ta över tillvaron helt. Jag hittar ingen tröst eller lugn och ro. Hur gör ni? Känner ni likadant?

Det finns inga garantier på hur länge man får leva, vare sig för oss som har haft cancer eller de som inte har haft det. Vetskapen om detta hjälper inte , vi är inte friska, vi är färdigbehandlade, och det är stor skillnad mellan dessa två. De som inte ha sett döden i vitögat kommer aldrig att förstå detta.

Jag önskar att vi tillsammans kan skapa ett forum där vi kan peppa varandra och utbyta råd gällande biverkningar av tex. Tamoxifen/Letrozol, och råd gällande livet.